For the fifth consecutive year in November, I participated in NaNoWriMo, National Novel Writing Month. A project organized by the Office of Letters and Light, a nonprofit organization. The project inspires children, youth and adults to write around the world. This year is the first year I went in the goal of writing 50,000 words during November, which I’m proud of.

A contributing factor was that I attended the Night of Writing Dangerously in San Francisco in November. There I met more than 200 other writers, we wrote together and celebrate that we, Write-a-thon attendee, jointly donated money to the classroom-based Young Writers Program so it will be developed.
You can read about the meeting on the following blog.

National Novel Writing Month’s Night of Writing Dangerously

NaNoWriMo is a personal challenge of creative expression that requires discipline. But you’re not alone. You share your trials and tribulations with others around the world in an daily ongoing dialogue. The dialogue is either done quietly, knowing the other’s out there doing the same as you do. Or active on the Internet and at meetings. It’s great.

Now I sit with a script to be processed, a task I like.  I am already looking forward to November 2012.

Erik Wagner, Brit Stakston, Anna Söderberg

Det är en onsdagskväll i september år 2011 och jag befinner mig på Medborgarplatsens bibliotek, som ligger i hjärtat på söder i Stockholm. Jag är här för att delta vid lanseringen av boken Gilla! med underrubriken Dela engagemang, passion och idéer via sociala medier. Författare till boken är mediestrategen Brit Stakston. Boken är i första hand skriven för människor engagerade i civilsamhället, men är lika aktuell för alla som vill veta mer om sig själv i relation till sociala medier.

Många mobiler syns i vimlet. Publiken är van att använda sociala medier. De tar bilder och delar nu med sig till de som inte är där.

Jag köper boken och hinner bläddra i den en stund innan presentationen börjar. Inledningen ger mig hopp, där skriver författaren: ”Det här är boken för dig som vill förändra”.

Presentationen sänds direkt och filmen går också att titta på i efterhand på förlaget Idealistas webbplats.

Väl hemma på min kammare har jag läst boken och funnit den aktuell och användbar.

Jag befinner mig själv som förtroendevald ledare i flera organisationer och känner mig ofta väldigt ensam när jag försöker tala om sociala medier. Det finns ingen tidigare erfarenhet att relatera till när det gäller den här formen av kommunikation. Däremot är det lättare att ta till sig det som skrivs i alla artiklar som talar om hur farligt och hotfullt det är att finnas med i de sociala medierna. Dessa frågor om olika hotbilder ska vi ta på största alvar men för att kunna göra det behöver vi veta mer om oss själva och hur vi kommunicerar i den kontext som artiklarna handlar om.

Ett kapitel i boken som jag fastnar för är Intern förankring. Kanske går det i boken att hitta nyckeln till dörren för de som intagit ”de över bröstet korslagda armarnas inställning”, kroppsspråk som visar på de hinder och kommunikationsproblem som uppstår när sociala medier förs på tal.

Jag vill tillsammans med andra människor, i samtalets form, vandra runt i den graf av fyra rum som finns i boken på sidan 117. Grafen hjälper oss att navigera i vår egen värld och ger oss en chans att reflektera över var vi själva befinner oss på skalan mellan analoga/digitala värderingar.

Grafen underlättar för oss att gradera våra digitala vanor för att till slut se var vi finns i förhållande till dessa båda axlar och till varandra i vår organisation.

Vad är det för skillnad på att vara professionell, personlig eller privat på de sociala medierna?  Att svara på den frågan och många andra är en förutsättning för att kunna bygga vår egen och vår organisations digitala kommunikation med omvärlden på ett respektfullt sätt. Utvecklingen inom området pågår något som vi alla på olika sätt är inblandade i vare sig vi vill eller ej, men det underlättar att vara med på tåget för att kunna påverka beslut som berör oss.

Brit Stakston har med sin bok lyckats avmystifiera sociala medier och för tillbaka frågorna till individnivå.

Boken har ett genuint upplägg i bästa folkbildningsanda. Gilla! är en ”fysisk bok”.  Erik Wagner på Idealistas förlag har bidragit med kommentarer och diskussionsfrågor i boken.  Innehållet i boken lyder under Creative Commons-licensen.  Presentationen av boken finns som introduktionsfilm på förlagets webbplats och boken lanserades på ett folkbibliotek.

En viktig bok att läsa och prata om i olika sammanhang. Möjligheterna är många, våga gå vidare med Gilla! som bas.

Boken är utgiven på Idealistas förlag, ett nystartat förlag som intresserar sig för idébundna organisationers sätt att arbeta och vill lyfta fram skillnaden mellan att leda en förening och att driva ett företag.

I går invigdes utställningen ”En träningssaga” på Riksidrottsmuseet. Stockholms Allmänna Gymnastikavdelningar, SAGA, 1911 – 2011, firar 100-årsjubileum och det manifesteras i en intressant utställning över motionsgymnastikens utveckling. Att organisationen fortfarande finns kvar vittnar om en verksamhet som under alla år utvecklats i takt med sina utövare.

Det är åtskilliga gymnaster som flitigt besökt gymnastikpass år efter år för att må bra i både kropp och själ. Ett folkhälsoarbete som gjort stora avtryck. Men för att genomföra en bra verksamhet behövs ledare och det är många gymnastikledare som startat sitt livslånga intresse och ideella engagemang för att leda gymnastik genom SAGA:s utbildningar. Jag är en av alla dessa som fick möjligheten.

Eftersom jag i egenskap av ordförande i Gymnastikförbundet Öst representerade vid invigningen fick jag anledning att reflektera över mina egna minnen med SAGA.

Året var 1967, och jag deltog som gymnast i en motionsgrupp när jag av ledaren fick frågan om jag ville utbilda mig till gymnastikledare. Jag behövde ingen lång betänketid för att svara ja och på den vägen är det fortfarande. Jag har under alla dessa år haft uppdrag inom gymnastikrörelsen både som aktivitets- och organisationsledare.

Under mina år som ledare inom SAGA var jag med om att starta en grupp som fick namnet Sagorna. Det var en grupp på 12 kvinnliga ledare som hade träffats på en sommarkurs på Lillsved år 1975 och tycke uppstod som så ofta händer när man är på läger. Gruppen kom att verka som en uppvisningsgrupp fram till år 1992. Under den perioden deltog vi med uppvisningar runt om i landet. Efter en inbjudan om att delta i en festival i Osaka, Japan år 1986, blev vi även flitiga på att delta i olika festivaler runt om i världen.

I utställningen på Riksidrottsmuseet visas våra uppvisningskläder från Sagornas resa till Japan år 1986 och en film från genrepet på Medborgarhuset i Stockholm innan avresan.

Nu finns jag på museum! Det är något man brukar skämta om men nu är det ett faktum.  Roligt och hedrande naturligtvis!

Dagen till ära hade flera av gruppens medlemmar samlats till invigningen. Många är fortfarande ledare åt SAGA och har varit behjälpliga med att få fram dräkter, bildmaterial och bidragit med sina minnen.

Det blev ett kärt möte och minnena poppade upp ett efter ett. Det kommer att bli flera besök under utställningstiden för att fördjupa mig i hela SAGA:s hundraåriga resa. Riksidrottsmuseet är en plats att förankra nutid i dåtid, en plats för reflektion ­– ett modernt museum med intressanta utställningar som är värt många besök.

Sagorna Birgitta Olsson och Ulla Aspeqvist.

Den fjortonde World Gymnaestrada 2011 i Lausanne är slut. Drygt 19 000 deltagare från 52 nationer har medverkat i Meet the Magic! en mötesplats för uppvisningsgymnastik.  Från Sverige deltog drygt 700 personer, som nu på olika sätt är på väg hem till Sverige. Jag sitter på planet från Geneve till Stockholm och samlar ihop mina intryck efter en intensiv vecka.

Jag är iklädd en jacka från den schweiziska gruppen. Den svenska gruppens profilkläder har varit attraktiva bytesobjekt under veckan. Den svenska grupp jag ingår i är på hemresan klädda som ett globalt landslag. Det är resultatet av byteskarusellen vi ser här på planet. Det som för många år sedan började med att vi utbytte märken och sedan pins med varandra, med symboler och flaggor från de olika länderna, har utvecklats till en byteshandel av profilkläder i stora mått. Ingen är främmande för att fråga om de kan byta något mot något annat. Visst går det att köpa kläder i montrarna från de olika länderna, så länge överskottslagren räcker, men det är ingen sport. Högst status har ett inbytesplagg, skor eller ryggsäck från någon du mött och pratat med, provat eller kanske arrangerat ett triangelbyte med, där någon ytterligare nation har varit inblandad för att bytet ska gå i lås.

Gymnaestradan innehåller mycket fysisk aktivitet för deltagarna. Här finns programstyrda ceremonier, uppvisningar, seminarier och aktiviteter, men det finns även utrymme för egna val av upplevelser på lediga stunder. De fantastiska omgivningarna har lockat gymnasterna att lämna hallarna för både bad och kortare resor i bergen och till båtturer på Genevesjön. De generösa deltagarkorten har erbjudit fria resor med tåg och buss inom ett vitt område i och runt Lausanne. Även staden har lockat med studiebesök på bland annat Olympic museum där en utställning visade Gymnaestradans historia.

Gymnaestradan är också ett tillfälle för mellanmänskliga relationer och det är i första hand här mina tankar snurrar runt. Begreppet ”Get together” är ständigt återkommande och närvarande i alla mötessituationer. Det är lättare att recensera en föreställning, att förbli en oemotsagd tyckare, än att reflektera över hur vi som deltagare interagerar med andra människor i olika situationer.

De flesta av deltagarna har bott tillsammans i skolor och delat rum med många vänner. Vi har samsats om gemensamma hygienutrymmen, ätit frukost tillsammans och på uppvisningsområdet Bealieu, där alla har cirkulerat, har luncherna utportionerats i gigantiska hallar som gjorts om till matsalar där ljudnivån har vittnat om alla samtal som pågår.

Inför uppvisningarna har vi delat omklädnings- och uppvärmningsytor med gymnaster från andra länder och vi har klättrat bland åskådare på läktarna för att få bra platser för att också ta del av och inspireras av andra gruppers programpresentationer.

Vi har vandrat runt och pratat med företrädare för olika nationer i deras montrar och fått uppslag på nya möten och vi har samlats till invigning, kvällsgalor och avslutning. Vi har väntat, köat och gått i trupp. Vi har varit på pasta- och avskedsparty. Vi har gjort vågen med 19 000 andra åskådare på Pontaise Olympic Stadium och vi ha spontantränat en Flash mob dance så fort musiken hörts.

Vi har tittat på masstrupper och vänt blicken mot skyn för att hisna över den schweiziska flyguppvisningens formationer vid invigningsceremonin. Vi har gjort uppvisningar på gator och torg. Vi har träffat många vakter som värnat om vår säkerhet på förläggningarna och seniora volontärer som lotsat oss med tålamod rätt bland matköer, skolsalar, hallar, väderrapporter och entréer. Vi har twittrat och lagt ut bilder på Facebook för att de som inte är med ändå ska känna sig delaktiga.

Vi har också rest med tåg upp i alperna och andats frisk luft och kopplat av i en magnifik natur, helt i vår egen takt. Ständigt med telefonen och kameran som trogen dokumenterare för att kunna återvända i minnet vid hemkomsten.

Det är i alla dessa sammanhang som våra mellanmänskliga relationer ställs på prov. Hur hanterar vi möten där kulturella skillnader blir tydliga inte bara mellan olika nationer och religioner utan även mellan generationer i den rådande kollektiva miljön? Här krävs urskillningsförmåga, uppmärksamhet, improvisationsförmåga samt känslomässig fantasi i mötet med andra individer. Rollen som jourhavande medmänniska är ständigt aktuell när situationer ofrånkomligen uppstår när många människor ska samsas på gemensamma ytor. Det är lätt att drabbas av hemlängtan, tappa sitt entrékort eller sitt pass eller att vara ledsen över att man misslyckats på sin uppvisning eller bli sjuk. Då är det viktigt att de sociala strukturerna fungerar väl.

Det är utmaningar av våra invanda rutiner, det vi ofta tar för givet, som vi alla ställs inför på en Gymnaestrada. Det är lätt att bli irriterad när andra trängs eller inte följer våran princip ”finns det hjärterum finns det stjärterum” när alla vill få sittplats på läktarna. Här krävs många gånger civilkurage och engagemang för att lösa uppkomna situationer som ger oss nya erfarenheter i livet, erfarenheter som låter oss växa som individer. Generositet, ödmjukhet, tolerans, vänskap och respekt det är ledord för mellanmänskliga relationer och något vi alltid måste arbeta med.

Vi har alla deltagare haft ett gemensamt ansvar för att förvalta den dukade arenan som värdland och organisationsledning skapat och fylla den med ett meningsfullt innehåll. Detta har varit utmaningen för WG-2011 och som lyckades även denna gång. Nästa gång vi ”Get together” är i Helsingfors 2015, men varje nästa gång kräver att vi tar nya tag. Vi längtar redan dit, förberedelserna har redan startat mentalt.

Jag blundar och låter veckans bildgalleri passera i mina tankar där jag sitter i flygplansstolen, snart tar vardagen vid igen, nya möten ska planeras och nya uppgifter lösas. Pusselbitar på livets resa.

17 juli 2011

Bia/Resårerna/Stockholm Dream Team

Fakta

Definition of the FIG World Gymnaestrada
World Gymnaestada 2011 Lausanne
Gymnaestradans historia
Olympic Museum
Flash mob dance, instruktionsfilm
Flash mob dance in group WG-2011‬‏ – YouTube
Bilder från Gymnastikförbundets webbplats

På väg igen, denna gång till Italien och alperna. Det är 25 år sedan väskan gjorde sin första resa. Resan gick till Osaka i Japan. Under åren har den varit på många ställen i världen och blivit en ”snackis” för svensk gymnastik. Min man använder den gärna men själv tycker jag den är för obekväm. Den var mycket modern när det begav sig, väskan har faktiskt ett hjulpar som underlättar kortare transporter på rent plant underlag, helst redan framme på flygplatsen.

Resväskor från mitten av 1900-talet var ofta fullklistrade med etiketter från olika hotell i världen. Idag kan du hitta dessa väskor i antikaffärer eller på nätet. Det har blivit en pittoresk inredningsdetalj att lägga en gammal sliten resväska med dekaler från olika destinationer uppe på ett fristående klädskåp. Min väska har inte nått den statusen ännu. Dekalerna visar evenemang som jag deltagit i, platser och aktiviteter i stället för hotell. Men för mig är den som ett temaalbum som kommer fram då och då och väcker roliga minnen till liv. Den har aldrig kommit bort och under åren har den motstått den hårdhänta hantering väskorna får på flygplatserna.

Idag är det inget märkvärdigt att resa och ingen blir imponerad över om du varit överallt i världen. Platser, hotell och evenemang marknadsförs på ett annat sätt. Dessutom är det svårt att fästa klistermärken på dagens mjuka rullväskor utifall du skulle vilja sända en signal. Nu gäller det snarare att göra väskan unik med någon bagagerem eller färgglada snören för att själv känna igen den på bagagebandet.

Det är kraft i isen som forsar fram i Norrström framför Rosenbad. Står och filosoferar på min väg genom staden mot Stadshuset, vid femtiden, sista måndagen i mars. Ett jobbigt möte under dagen snurrar runt i huvudet hela tiden. Behöver rensa tankarna. Kamerans fokus brukar vara till hjälp, den snävar in det ogripbara i lagom stora delar.

Stockholm är vackert. Det är svalt, solen skiner. Tårkanalen på vänster öga läcker som en kran i den snåla vinden. Svårt att se klart i flera bemärkelser. Plötsligt fångar linsen den groteska statyn som jag står bredvid när jag lyssnar till isen, jag ser den inte som en staty, bryr mig inte om vad den föreställer, ser bara en massa metall som utstrålar makt och kraft. Tar en bild. Ser en form som förmedlar min känsla som tagit fysisk gestalt. Isen spränger fram mot Rosenbad. Jag fattar ett avgörande beslut.

 

Jag är höjdrädd på låg höjd och orädd och förtjust att vara på hög höjd. Det innebär att jag får fjärilar i magen när jag går i gallertrappor där jag kan kika igenom nätet, vare sig jag går upp eller ner. Däremot jublar jag när jag kommer upp i en Skybar, ett högt torn eller en skyskrapa.

Första gången jag befann mig i en Skybar var i Hong Kong 1986. En väninna hade tipsat om att jag bara måste besöka en Skybar på ett hotell hon rekommenderade och komma dit strax innan mörkret kom. Att sitta i en fåtölj och se hela Hong Kong Island tändas upp med alla ljus, reklamskyltar, bilar som julgirlander utmed vägarna, färjorna på vattnet osv. upplevde jag så mäktigt att jag alltid försöker hitta en plats att få vara med om detta igen när jag är på ställen där det är möjligt.

Tvärs över gatan från mitt hotell på Park Avenue South i New York hade ett hotell precis öppnat en Skybar. Nära och bra. Inredningen var hyperchick. Stoppade låga pallar utan ryggstöd i olika storlek och småbord. Gick ut på balkongen, det var verkligen en balkong det kunde jag se när jag hörde en ung kvinna skrika till och peka på golvet. Hon hade tvärstannat, luta sig försiktigt framåt och stirrade ner genom en fyrkant av glas där gatan under framträdde tydligt. Räcket runt balkongen var helt i glas. Vi hittade en plats där glasräcket fick utgöra ryggstöd. Inga problem, visst är det märkligt. Mörkret kom krypande och borden på balkongen hade bara små ljus som fick tjäna som ledljus. Underbart att vara utomhus, det har jag inte varit tidigare i någon Skybar på den höjden. Åter en härlig kväll att minnas.

Jag har städat skrivbordet. Skrivbordet som metafor leder mina tankar till en fysisk arbetsplats som bör befolkas mellan 9 – 17, fem dagar i veckan. Vad jag i verkligheten har gjort är att jag rensat skärmen på min MacBook Pro så att den ska ha den inbjudande och tilltalande yta jag behöver för att arbeta med olika projekt. Metaforen överensstämmer bra med mitt tidigare liv och faktiskt en del med mitt nuvarande trots att vi länge pratat om det papperslösa samhället. Att jag fortfarande sorterar papper i pärmar och även filer i mappar på datorn är också en kvarleva. För att skapa ordning i arbetet kring det fysiska skrivbordet får jag nog leva med att fortsatt sortera papper men när det gäller filerna är de idag sökbara på datorn och jag skulle egentligen inte behöva ägna någon tid åt lagringen. Arkiveringen sköter den tidsinställda backupen utifrån sitt förinställda schema. 

Det är svårt att ändra invanda beteenden. Idag handlar skrivbordet om något annat, det är en portabel mötesplats, det är platsen som möjliggör mina möten med andra, både vad gäller arbete som kontakter med mina vänner. Jag har blivit medveten om att jag nu håller på att flytta ut i molnet, det låter så befriande. Genom att arbeta med denna blogg, LabforCulture, Facebook och Twitter har jag sedan länge tagit steget från den stationära och även bärbara datorn genom min Iphone till molnet utan att reflektera närmare kring detta annat än hur jag vill lämna ut mig själv och hur andra uppträder. Men även frågor om vad jag får göra och inte får göra upptar mina tankar. Att Iphone-familjen och alla applikationsutvecklare öppnat möjligheter för enkel kommunikation i dessa miljöer var jag än befinner mig, har successivt gjort mig djärvare och friare.

Nu håller jag på med nästa fas att medvetet ta steget ut i molnet med just sådana projekt som tidigare arkiverats i filer på backupen och som förutsätter att jag finns vid en stationär eller bärbar dator. Flera av mina nya projekt kommer att ligga i molnet som i mitt fall finns i USA och vips är jag tillbaka till verkligheten, det finns en fysisk plats som faktiskt kan försvinna och ställa till bekymmer. Men en snabb riskanalys säger mig att det kan lika väl ske en brand i lägenheten och förgöra mina pärmar, arkiv och dator som att stora serversystem slås ut totalt.

Den senaste tidens diskussioner i media om faran med Internet, Google, Facebook och vår naivitet i att lämna ut oss på Internet triggar mig snarare att våga gå vidare än att ägna mig åt återhållsamhet. Missförstå mig rätt. Att använda Internet är inte det samma som att bli ansvarslös, utan snarare manar de nya möjligheterna med Internet oss att ta mer ansvar, både för vårt eget handlande men också för sådant som vi ser är fel, det vill säga vi är alla ansvariga för att Internet som vi använder och utvecklar inte ska missbrukas. Men det innebär att vi måste våga kliva fram i ljuset och vara med och påverka på olika sätt.

Att kunna ha tillgång till Internet där jag befinner mig är en förutsättning för min verksamhet. Frågan har varit ett praktiskt forskningsprojekt för mig sedan mitten av 90-talet då jag tillsammans med Anita Lundin skrev boken Distansarbeta i framtidens It-samhälle. Att kunna fånga tankar och vara delaktig i samtal där jag befinner mig både i det fysiska mötet som över Internet är ett naturligt sätt att förhålla mig till problemlösning och verksamhet. Då först går det att kombinera alla delar i mitt liv till en helhet som ser och sett olika ut över tid. Olika mötesplatser tillgodoser dessa behov av både profession och avkoppling. Även på Facebook handlar mitt liv om kvalitet.

Sitter i bussen på tur i NY. Åker förbi Duke Ellingtonstatyn i Harlem. Tar ett snapshot som minne. Men bilden är, när jag tittar på den i efterhand, starkare i uttrycket än jag förstod när jag tog den. Kommer osökt att tänka på en fantastisk konsert jag var med om på Brewhouse i Göteborg i april 2009. ”In the name of freedom” Duke Ellington 110 år. Här uppträdde många underbara band som tolkade Ellingtons musik under hela kvällen.

Ett outplånligt intryck gjorde Brewhouse Big Band – Ungdomens storband. Under ledning av sin ledare jazztrumpeteren Lasse Lindgren spelade dessa ungdomar med sådan glöd som man sällan får uppleva. Spelglädje på högsta nivå bjöd ungdomarna på denna kväll i Brewhouse. År 2010 vann de SM för ungdomsstorband på Stockholms konserthus där 15 band från hela Sverige tävlade. Inte oväntat.

Den 10-10-10 var sista dagen för att se utställningen A Star Is Born, Photography and Rock since Elvis, på Museum Folkwang i Essen. Jag hade möjligheten att se den i mitten på september då jag var i Essen för att delta i en kulturkonferens. Essen och Ruhrområdet är Europas kulturhuvudstad 2010.

Utställningen visade omkring 300 fotografier, omslag till album, magasin och bilder med autografer från sex decennier. Intressant att se hur både stjärnfotografer och stjärnorna själva formade bilden av hur vi upplever rockmusiken och hur de satte ljuset på den kultlika beundran som omgav artisterna, instrumenten och ljudtekniken.

Rockstjärnorna på utställningen var Elvis Presley, Little Richard, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Frank Zappa, David Bowie med flera och band från Rolling Stones till Beatles. Stjärnorna fotograferades av andra stjärnor som Ron Galella, Annie Leibovitz, Mark Seliger, Richard Avedon, Daniel Kramer, Mick Rock och Jerry Schatzberg alla mästare på att fånga ögonblick som fastnar på näthinnan.

En fantastisk känsla att röra sig genom utställning som blev en snabbspolning av min egen uppväxt. En bildström som väckte minnen av musik som fortfarande lever kvar och så starkt förknippas med olika händelser i livet. En sevärd utställning. Rock’n’Roll.

Museum Folkwang som i år invigde en tillbyggnad till museet är ett viktigt och mycket sevärt museum. Museet har i sina samlingar verk bland annat av van Gogh, Cezanne, Gauguin och Matisse men det är en annan historia.